Då det är personer som nästan dagligen undrar hur mitt liv ser ut idag, och för att det är oerhört jobbigt att försvara och behöva förklara hur det står till med min hälsa, vad jag har för sjukdom och att få människor att förstå hur dålig jag verkligen är,
så väljer jag här med att lägga upp info om mig själv och mitt liv.
Till att börja med så är fotograferingen bara en hobby, hade gärna velat starta eget och börja jobba som modellfotograf,
men pga väldigt dålig hälsa är detta ej möjligt tråkigt nog.
Ska försöka ger er den korta version om det går.
Vintern 2004.
Vinten 2004 insjuknade jag över en helg, kände mig totalt genomsjuk över en natt, orkeslös, andfådd, frossa, feber, yr, hjärtklappning osv.
Trodde det vart nån influensa på gång.
1 vecka senare med bara sängliggande och samma symtom så bar det av till läkaren för prover.
Efter ytterligare en vecka så kom proverna, allt vart fint och inget fel hittades.
Febern hade släppt, men vart fortfarande totalt orkeslös, andfådd, frossa, yrsel och hjärtklappning, tålde ej höga ljud, ej heller ljus.
Veckorna gick och jag mådde likadant dag ut och dag in, kunde inte ta en trappa utan att stanna halvägs och sätta mig.
Vart totalt sängbunden i ca 6 månader förutom dom gånger man åkte till läkaren för fler prover.
Efter alla prover som tagits såg fina ut så slog dom fast vid att anledningen till att kroppen reagerade som den gjorde
vart min alldeles för hårda kondition och stryketräning på ca 3 månader som jag hade utsatt kroppen för tidigare.
Tyckte det lät som en trolig förklaring då träningen hade vart väldigt hård, och jag väldigt otränad.
Efter en 7-8 månader började känna mig något bättre, kom ur sängen och kunde laga mat själv.
Efter ca 1 år från det att jag insjuknade så började jag känna mig sämre igen, nu kom även det lustigaste reaktioner mot föda.
Vad jag än stoppade i mig så fick jag febersymtom, frossa, ännu mer orkeslöshet, hjärtat skenade över 140 i puls, mer trötthet
och jag vart tvungen att lägga mig efter varje måltid för att inte slå ihop på stället.
Fortsatte att fara till läkaren för hjärtröntgen, lungröntgen och en farligt massa prover som aldrig tas annars, men inga fel hittades.
Vart även inlagd en vecka på hjärtkliniken utan att dom hittade något.
Kroppen tog tillståndet hårt och jag började rasa i vikt då jag hade svårt att få i mig föda.
Gick ner 40 kg på några månader och kände mig fruktansvärt svag från allt.
Månaderna gick och ingen av de läkare jag träffat kunde säga vad det var jag led av.
Symptomerna blev bara värre och värre, nu hade jag även fått problem med andningen och luftrören.
Alla mediciner man testade gav kraftiga allergichocker, hade aldrig hänt förut.
Månader blev till år och jag levde som i en bubbla, hade nu även blivit överkänslig mot ALLT i kemikalieväg.
Tvål, deo, parfymer, schampo, hårspray, nya kläder, cigarettrök, avgaser, kan räkna upp tusentals saker som gör mig fruktansvärt sjuk.
Räcker att jag kommer i ett rum där någon har spray i håret, behöver inte känna lukten av det heller,
finns det kemikalier i luften så stänger kroppen av totalt!
Detta är mycket stort problem, lägg sedan ihop det med det redan tidiga problemet med kraftiga reaktionerna mot föda,
och sedan även det andra skiten som hängt kvar sedan jag tränade, detta ihop gör mig fruktansvärt dålig, jämt!
Nutid 2012
Det är nu 8 år sedan jag insjuknade och mår sämre än någonsin.
För ca 1 år sedan kom de fram till en diagnos, det jag har kallas CFS (Chronic fatigue syndrome) av den kraftiga graden.
På CFS-invaliditetsskala graderas jag en 10, vissa dagar 20, men allt för ofta dyker det ner till 0.
CFS är en neurologisk sjukdom som är svårt handikappade, den syns inte på ytan, men du mår fruktansvärt dåligt utav den.
Det var den kraftiga träningen jag utsatte min kropp för, jag skadade jag det centrala nervsystemet och kommer att få leva med detta resen av livet.
CFS patienter dör i genomsnitt 25 år i förtid.
Och för att sätta saker i perspektiv, en del mår lika dåligt eller sämre än en cancerpatients sista 2 veckor före döden.
Info om CFS
Utöver detta har jag även MCS (Multiple Chemical Sensitivity) Mer info om MCS
Dessa sjukdomar gör livet väldigt svårt då det är dolda handikapp, du som står bredvid kan inte se att jag är sjuk om du bara kollar på mig.
Jag kan förklara för dig, men du kommer inte att förstå, du måste leva med det.
Man kan inte umgås som tidigare, besöka vänners hem går inte för i stort sett alla använder kemikalie på golvet, vid klädtvätt,
diskning, i huvudet eller på kroppen.
Man undviker helst butiker där personer vistas då dessa givetvis har deo, parfym, tvättmedel, sköljmedel och annat skit på sig.
Väntrum fungerar inte heller, inte bussar, tåg eller annan gemensam transport.
Man måste leva ett mycket isolerat liv och är beroende av hjälp från andra jämt och ständigt.
Detta är inget jag har valt, är bitter och frustrerad att livet har blivit som det har blivit.
Är skittrött på alla personer som misstro mig och det jag säger, lev en dag i min kropp och du kommer uppskatta varje frisk dag därefter.
Fortsätter att träffa läkare och diverse andra personer för att möjligtvis kunna förbättra mitt tillstånd,
men hitintills har det bara blivit sämre.
Fotograferingen
Jag vaknar varje dag med att jag känner mig väldigt sjuk, tänkt dig mitt i en rejäl influensa, sen lägger du på en bakfylla på det,
och du kan börja ana hur jag mår varje morgon och fram till nästa dag då skiten börjar om, och efter att jag har ätit blir saken bara värre.
Tillbringar större delen av dagarna i sängen framför datorn, vissa dagar bär kroppen lite mer och jag kan ta mig ut
en runda med kameran och fota lite, fungerar lite som terapi och ett måste för att man inte ska blir tokig.
Är givetvis väldigt dålig även dom dagar man känner att det bär, men man tvingar sig själv ut nån timme för att sedan
bli sängliggandes sämre än någonsin.
Hade gärna velat starta eget inom fotografering då jag anser mig vara tillräckligt duktigt och kunnig inom området.
Men det får troligtvis förbli en hobby sålänge som livet ser ut som det gör, men man kan alltid hoppas att saker och ting förändras.
Är tacksam att du orkade läsa allt!
Hade kunnat skriva spaltmeter om hur denna skiten påverkar mitt liv, men detta får duga.
Hoppas nu när vi träffas att du har mer förståelse för hur jag egentligen mår.
/Anders.